Jodå, idag kände både Henke och jag en anspänning i kroppen. Bara 3 gånger att vakna upp här hemma och vi har inte börjat packa eller ens gjort de sista inköpen inför resan. Efter frukost slog vi våra huvuden ihop och fick ihop planeringen för dagen.

Nu har Elsa (som är hemma med rester av vattkoppor) och jag fått ihop i alla fall Almas saker och alla apoteksaker. Det är ju så otroligt mycket av det sistnämnda man ska ha med, ifall både det ena och andra skulle hända..

Dagen har gått i en rasande fart och efter ett besök av vår granne Ulla, är det kväll igen! Måste säga att tiden från att vi fick meddelandet om Alma, den 2 december, har gått väldigt fort, nu när jag tittar bakåt!

Den tiden är, liksom tiden vi väntade på att hämta Elsa i mars-07, en sådan omumlande tid, full av förväntningar, längtan och anknytning. Anknytning, som man får till sitt barn genom att se det rakt in i ögonen på ett fotografi. Zooma in det 3873 ggr, så att man kan se hur de små fingrarna ser ut, hur öronen ser ut, hur...ja, allt ser ut!!!

Jag älskar båda mina flickor innerligt och det, från första lilla titten på deras bilder:)